Har under den senaste tiden kommit på mig själv med att känna en viss rädsla & oro kring graviditeten. Jag tror detta är väldigt vanligt dock, särskilt under första graviditeten. Man vet inte alls vad som väntar skall mer än det man får höra av andra som har barn.
Förlossningen – Bara ordet är ju lite skrämmande. Ena stunden kan jag känna mig lugn och positiv och tänka att det kommer gå så bra så, klart det kommer göra ont men tänk vilken häftig grej! Andra stunden känna mig väldigt oroad och stressad när jag tänker på det. Tänk om det är nått fel på barnet? Det är inte smärtan i sig jag är mest rädd för har jag märkt, för jag är så beredd på att det kommer vara det ondaste jag någonsin kommer att uppleva. Det är mer skräcken för att något ska gå fel, främst med bebisen då.
Tiden efter förlossningen – Vad gör vi nu? Vi har aldrig gjort det här förut, hur ska man göra allt? Kommer vi klara av det här? Lite vad-har-vi-gett-oss-in-på- oro kring detta har börjat spöka i huvudet då & då. Har hört att det mesta faller sig naturligt och att man lär känna sin bebis snabbt men oron över detta finns endå. Jag kan också känna tvärtemot, att det här fixar vi galant! Men när oron sätter in kan jag känna mig väldigt låg & orolig över hela situationen.
Förhållandet – Kommer vårat förhållande att klara av det här? Det verkar vara så läskigt vanligt att par väljer att gå isär en tid efter att man fått barn. Det blir väl för mycket antar jag. Sömnlösa nätter vilket i sin tur leder till irritation som i sin tur leder till en distans mellan parterna, olika syn på uppfostran m.m.. Jag är också rädd för att hela förhållandet kanske blir ”bebis” och det man hade innan liksom inte finns kvar. Jag kan dock också tänka mig att det kan bli tvärtom, att man bli ä n n u mer kär i sin partner, känner ett ännu starkare band och är lyckligare tillsammans än vad man var innan. Jag hoppas såklart att så blir fallet för oss. Men det vet man ju inte nu. Jag vet iaf att jag kommer att göra allt för att vi ska hålla ihop.
Mammarollen – Kommer jag bli en bra mamma? Tänk om jag inte alls har det i mig och det inte faller sig naturligt för just mig? Det är endå en väldigt stor grej att bli förälder och ha ett så stort ansvar över en annan människa. Vilket är skrämmande.
Kärleken till barnet – Det här är nått jag faktiskt oroat mig för sen jag plussade. Den här enorma kärleken man kommer att känna för den här nya lilla människan. Underbart såklart, men det jag är rädd för är ju oron man ständigt kommer att känna att nått ska hända ens lilla. Och så kommer man ju känna resten av livet.
Detta är mina rädslor kring graviditeten, men jag kan ärligt säga att glädjen och lyckan över den väger över rädslorna. Men ibland tar dom över mina tankar. Försöker påminna mig själv att inte oroa mig över saker jag inte kan påverka. Det är ju otroligt onödig energi. Ta det som det kommer och vara positiv i mitt tänkande. Är mer förväntansfull än rädd i alla fall, och hoppas att allt kommer gå bra med alla punkter ovan.
Våran lilla debutbild som vi gick ut med graviditeten med! :}
